Natalie Sandberg

Som jag tidigare nämnt har jag haft hemska problem med mitt högra knä. För ett par år sen åkte jag slalom och skar fast i snön, resultatet kan ni ju gissa, inte bra. Knäskål ur led och uttänjda ledband. Då gjordes ingenting åt det, fick skutta runt på kryckor ett tag och det var bara att gilla läget. Under efterföljande år så hade jag ont stup i ett, fotbollen fick läggas på hyllan och i  vissa lägen så hoppade knäskålen ur led X antal gånger.

 

2007/2008 så fick jag besöka läkaren, som klämde och kände för att besluta att jag skulle komma tillbaka några timmar senare för MR (magnetröntgen). Bilderna blev inte helt hundra men man tycktes se små benbitar som var lösa och operationsdatum blev bestämt. Mot min vilja. Jag var livrädd.

 

På operationsdagen mådde jag skit av nervositet, höll på att svimma i hissen till avdelningen. Väl i sjukhussängen fick jag dropp och andra nödvändigheter. Tiden för operation var skriven till 12.00 men då det kom in akutfall efter akutfall fick jag vänta i fyra timmar på min tur. Blev sövd och vaknade upp mörbultad. Operationen var en titthålsoperation och det jobbiga var att dom inte hittade ett skit. Läkaren kollade runt i hela knät men hittade inte någonting som var fel.

 

Det som är ännu jobbigare att efteråt började knät leva sitt eget liv. Jag hade ont i vissa perioder och det fortsatte med att hoppa ur led. Senaste gången var när jag dansade och var ute med kompisar, det känns fruktansvärt. Jag har dock inte haft så ont, tills nu. Och jag blir så less, för jag vill inte ha det så här. Jag vill inte behöva tänka på hur jag går, hur jag står eller hur jag dansar. Bara för att det kan hoppa ur led.

 

Så när jag började träna trodde jag att musklerna skulle hjälpa till att hålla det på plats och göra så att jag inte har ont, det har funkat tills nu. Jag hoppas att det bara är en kort period, och att det inte blir värre.

 

Mina tankar en onsdagsmorgon i september.